Jag kanske borde ha sagt ifrån.. Eller, ja, jag borde ha gjort det.
Din elaka "humor", historier och minnen som du borde ha förstått och kanske visste att jag inte ville höra.
Jag antar att det var något slags sjukt test varje gång du gjorde så, "för att se hur jag skulle reagera".
Men jag sa inte ifrån, jag gjorde inte det..
varför?
Jo, för att jag älskade dig, på riktigt, som i du och jag mot världen ingenting kan skada mig så länge jag får vara med dig!
Ja, min kärlek var på riktig, till skillnad från din falska låtsas kärlek..
Och jag sa inte ifrån för jag tänkte att det är så du är, och jag accepterade det. Och kanske är det så du är. Men det spelar ingen roll.
Jag skulle ha sagt ifrån och inte låtit dig hålla på som du gjorde.
Men som sagt, i loved you.
Jag föll stenhårt för dig vilket jag aldrig aldrig ALDRIG trodde att jag skulle göra..
Men det gjorde jag såklart, för du var så fin, så söt, så gullig. Och det försvann ju så fort vi blev tillsammans och du började leta efter något annat, något nytt..
Jag ville inte bli kär i dig, för jag visste hur du är.
Men tyvärr så finns det ingen på/av knapp när det gäller kärlek.
Om det fanns det skulle jag inte sakna dig, jag skulle inte skriva det här..
Jag hatar att jag älskar dig
och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar