Jag kan se löpsedlarna: 17-årig tjej övningskörde, dödade 7 årig pojke.
Det var så jävla nära. Kändes som timmar innan bilen äntligen stannade. Visste inte om jag hade träffat honom eller cykeln, höll bara krampaktigt i ratten, händerna hade fastnat. Chock.
Det var så jävla nära. Vi var på väg till Sollefteå, jag noterar pojken och hans storasyster som står vid kanten på den andra vägfilen, pojken står still med cykeln.
Helt plötsligt skriker pappa till och allt blir svart.
Det jag kommer ihåg är att jag ser pojken en högst två meter från framskärmen av bilen. Att jag ställer mig på bromsen och till och med kommer ihåg kopplingen.
Sen är allt svart, tills bilen står stilla en halv meter från ett vägräcke tillhörande en bro. Pappa sitter inte i bilen, han är ute och jag vet inte om pojken lever eller om jag dödat honom. Jag hör en tjej skrika men jag hör inte vad eller till vem.
Den här händelsen var det näst mest skrämmande jag varit med om i hela mitt liv. Pojken dog inte, han ramlade inte ens av cykeln, han hade svängt och cyklat bakom bilen.
Tänk om jag hade dödat honom! Tänk om han inte hade svängt.
Jag blir illamående av tanken, samtidigt som jag blir arg på den lilla pojken, han stod still och sen bara cyklade han ut i vägen.
Det hade inte varit mitt fel men tänk om han hade dött.
Jag kommer nog inte kunna somna ikväll.
1 kommentar:
Men hjälp vad otäckt! Vilken tur att det inte blev värre än värst!
Skicka en kommentar